Antar att ingen någonsin kommer att läsa detta men jag tänkte skriva några rader ändå.
Har flyttat sen sist, så bor just nu i en liten mysig tvåa och jag trivs hur bra som helst i den. Har 10 minuter promenad till jobbet och centrum.
Jag och mannen träffas fortfarande, har det bra och trivs i varandras sällskap!
Har jobbat klart för sommaren nu, äntligen slipper jag gå på schema!! Nu återgår jag till mitt vanliga timvikande där jag själv bestämmer när jag ska jobba och vara ledig. Sooom jag har längtat!
Åker snart upp till Piteå också, det är dags att hälsa på familjen eftersom jag saknar dom så mycket att jag kan dö vissa stunder.
På tal om att sakna människor så saknar jag även min älskling Jenny och finaste Mikaela som är tjock som en valross för tillfället, inte för att hon svullat i sig för mycket utan för att det växer en snopp inom henne! Ska bli roligt med en liten bebis, nu måste jag bara börja banta inför dopet så att jag kan se fab ut. Just nu ser jag lika gravid ut som finaste Micka!
Nu ska jag göra något vettigt av dagen, ta en dusch och boka tvättstuga. Mer orkar jag fan inte.
Hoppas att mannen vill komma hit och kramas med mig sen!



Någon mer än jag som lever med bråk och tjafs rätt ofta? Nu är det inte ömsesidigt för mig och mannen. Det är alltid jag som gråter, skäller och skapar drama. Har aldrig vart en sån människa så vet inte vad som hänt med mig. Tips på varför jag beter mig som jag gör, pls?
Antar att man blir så när man kommit fram till att det florerar en hel del lögner. Jävla fnask.
<3

You ever love somebody so much you can barely breathe when you're with them?