De som känner mina föräldrar brukar ofta reagera på min "roliga" pappa, han kan få ALLA att skratta och kan han inte det så behöver han bara skratta för då finns det inte en människa som inte ler. Jag kan helt säkert säga att jag ärvt mitt mongoskratt av honom. Jag och mamma satt efter middagen och pratade lite. Pappa satt ute på åkgräsklipparen med sina radiokåpor, nöjdare än någonsin. Latjar för oss och gasar på som att han körde värsta formel 1 bilen. Nåväl, jag kan iaf inte låta bli att le åt honom. Mamma då, mina vänner som träffat mamma vet också att hon är helt vansinnig i blommor, hon kan alla blomnamn och det är ofta hon ska visa för alla vad det är för blommor osv. Ingen bryr sig, men det verkar inte påverka mamma, hon vill visa ändå. Så där satt vi, jag tittade på min mongopappa som körde som en idiot, tittade på oss och skrattade. Jag log inombords. Samtidigt satt mamma och tittade på en av hennes miljoners blombuketter, "Ser du Malin, jasminen har börjat blomma, dom där vita blommorna du ser." "Mm, fint" "Oh jävlar, ser du, den är ju fan större än diablon" Jag tittade på mamma och skrattade. Hon vet att jag är minst intresserad av blommor i hela världen, men ändå försöker hon starta en konversation med mig och få mig på bättre humör, hon ser väl att jag är galet påverkad av min baksmälla och den får mig på dåligt humör. Hur som helst insåg jag helt plötsligt att jag känner mig grymt missanpassad här hemma. Jag vill inte va här, jag vill va hemma i Norrköping, där jag hör hemma.
Har ingen aning om varför jag skrev detta, kände bara att jag var tvungen att skriva något. Ta inte detta fel, jag älskar mina föräldrar och min familj grymt mycket men jag varken kan eller vill bo mer dom, jag drunknar.
Fick igång hörluregrejset, nu ska vi bara se om jag får av det och sedan på det igen.
Börjar jobba om exakt 1 timme, fyfan.. Nåväl, det blir kul då löningen kommer.
Just nu lyssnar jag på de där 4 norrmännen, tänker tillbaka och saknar. Ha en bra natt mina vänner, jag skriver imorn!